Hello sunshines!
Jag vill börja inlägget med att säga tack till er som har vart så otroligt stöttande de senaste dagarna, det uppskattas så mycket! Fått så mycket fina kommentarer på bloggen, youtube, instagram och i DM. Ni är fantastiska människor, allihopa!!
Precis som rubriken lyder så har jag ju vart inlagd på sjukhus igen, ni som följer mig på Instagram har sett mina uppdateringar och vet att vi är hemma nu igen, Det började i tisdags, jag kände mig konstig i kroppen heela dagen och mot eftermiddagen så behövde jag lägga mig och vila för jag mådde så himla illa samt en massa sammandragningar. Jag mådde så skit så jag kunde aldrig somnat, helt plötsligt behövde jag springa på toa med en hink i knäet för både nr 1, 2 & 3. Efter det så mådde jag mycket bättre så kunde lägga mig och vila en stund och sen kom älsklingen hem. Vi åkte hem till min mormor eftersom jag mådde väldigt bra efter min tur på toaletten (ursäkta infon, haha!!). Mina sammandragningar var fortfarande väldigt hårda och täta men vi käkade lite och umgicks med min mormor, morfar och moster. Men lika snabbt som jag var tvungen att springa på toa tidigare på dagen så vände mitt mående igen. Mina sammandragningar började göra ont och jag klockade dem, 3 min mellan dem!!! Jag började bli alldeles kallsvettig, skakig och illamående i samband med detta så vi valde att börja åka hemmåt igen.
På väg hem så blir det värre och värre, värkarna blev starkare och tätare så jag ringer förlossningen och frågar vad vi ska göra och dem ber mig komma in på en gång. Vi åkte hem och hämtade grejer ifall det var en förlossning på g. Väl inne på förlossningen så kopplade dem upp mig på CTG och det visade otroligt starka och täta värkar, MEN, (tänk att det alltid finns ett men), jag var inte öppen något alls, jag var helt stängd. Så med värkar men att inte vara öppen är ju inte speciellt bra så personalen väljer att lägga in mig på avdelning 85 i Västerås för att ha mig under bevakning. Jag fick dela rum med en annan tjej och fick massa medeciner. Jag fick morfin och bricanyl på spruta, Även några tabletter som skulle göra så jag kunde somna. Jag fick morfin mot smärtan och bricanyl för att mina värkar skulle avta. Sov väldigt dåligt den natten då jag mår ganska dåligt av bricanylen. På morgonen så får jag frågan om jag ville bada vilket jag gjorde och gjorde flera gånger under vistelsen på sjukan. Gick bara på medecin, var uppkopplad på CTG hela den dagen nästan och blev kvar ännu en natt. Emil kom på kvällen och höll mig sällskap, vi fikade och han fick mig att må lite bättre.
Den natten sov jag ingenting, jag hade såna sammandragningar och var uppe och vandrade i flera timmar. Jag började slappna av runt 6 på morgonen ungefär och då kunde jag slumra till lite. INGEN kollade mig på hela den natten eller dagen och jag är så besviken på att jag inte fick någon hjälp. Tillslut på eftermiddagen så plingar jag på klockan IGEN och frågar när jag får träffa läkaren så jag möjligtvis får åka hem. Den läkaren vill jag aldrig mer se. Han förminskade mig så himla mycket, förstod inte mina smärtor och bad mig ”bita i det sura äpplet” angående mina smärtor. Jag fick nog och bröt ihop. Tror jag till och med skrek på gubben för jag vart så arg, tack till barnmorskan som var med mig där inne som stöd<3
Summan av kardemumman: En trevlig KVINNLIG läkare bedömde mig tillsammans med barnmorskor under dessa 3 dagar också och jag hade börjat öppna mig lite men det gick absolut inte fort. Fortfarande konstaterat Latensfas och jag verkar ha världens längsta latensfas haha.. Läkarna kan inte säga ens på ett ungefär när jag kommer föda. Det har vart några tjejer som har skrivit till mig och också berättat att dem har vart i latensfasen i 2-3 veckors tid, så skönt att höra att man inte är ensam, Jag fick med mig lite smärtstillande hem från sjukhuset och beordrad mycket varma bad och ta det lugnt. Så det är det jag försöker göra. Vi alla mår bra. Både jag, bebis och Emil. Vi hoppas bara att bebis kommer snart, jag orkar inte med smärtan längre.
